strikethepose

När jag idag skulle skriva en text på datorn använde jag mig av ett tidigare sparat worddokument.
Det visade sig vara en skoluppgift från ettan på gymnasiet.
Jag kommer inte ihåg vad själva uppgiften var, men jag valde iaf att skriva om min vänskap till Lojjan, (www.makeupjerk.blogg.se).
Fan man blir ju helt gråtfärdig när man läser det, blev liksom överrumplad av mina egna ord, de är så sanna.

Vänskap
Jag har aldrig förstårt varför man är troende.
Hur kan man tro på något som inte finns? Hur kan man kriga och utföra så mycket hat på grund av olika religioner, när alla säger sig grunda på kärlek?

Men häromdagen gick det upp för mig varför, att få människor har fått uppleva den verkliga kärleken.
Jag visste att vår vänskap var sällsynt men inte att den var fridlyst, även om vår vänskap vore en maskros bland alla andra skulle jag uppskatta den som om den vore den enda.

För mig är det oförståeligt att de flesta aldrig får känna denna känslan, känslan av fullständighet som gör oss så otroligt starka. Den som gör att vi vänder oss mot vinden och sträcker på oss ännu mer när den drar förbi.

DU är den enda person jag skulle kunna gråta med en hel dag och ändå känna att det är min lyckligaste dag någonsin.
DU är den jag vill krypa upp till när livet är kallt och det stormar som mest, du är den jag vill hålla om och aldrig släppa.

Om människor aldrig har fått uppleva det vi delar vem kan då klandra dem för att tro? Inte kan jag det.

Det finns inga sidor eller ord i vår "vänskapsbibel", finns inget att förklara och inget att förstå, det enda som behövs för att beskriva vår vänskap är JAG och...

DU.

Be true*