strikethepose

   

Ja det känns precis som en bergochdalbana.
Mina känslor är i gungning, ena stunden känns allt okey samtidigt som minsta lilla irritation, motgång eller krångel kan få mig att storböla.

Det kan handla om allt ifrån att mått inte stämmer när jag ska rita, att en sladd saknas till skrivaren jag köpt eller att man varit på en 1,5 timme lång föreläsning helt i onödan med tanke på att föreläsaren var från Indien och knappt kunde engelska.

Ah ni fattar...jag känner mig som ett vrak mer eller mindre.

Jag försöker att tänka rationellt och när jag gör det brukar det kännas bra. -Det här är väl inget, ska bara plugga, försöka hålla deadlines och ta det som det kommer, göra mitt bästa helt enkelt, mer än så kan jag inte göra! och det vet jag.

Men hur rationell jag än är rent intellektuellt, så förstår inte mina känslor det.
Det är inte lätt att plugga på universitetet, det gör det inte bättre att allt är på ett annat språk, att dessutom mer än hälften av föreläsarna bryter på ett annat språk än engelska, i bästa fall har dem en grov skottsk dialekt. Okey nu ljög jag lite, två föreläsare pratar "bra" engelska.

Men att vara ifrån den man gillar allra mest måste ändå vara det allra svåraste och fömodligen det som gör mig mest labil.

Givetvis finns det flera personer som betyder obeskrivligt mycket för mig och ni vet precis vilka ni är.

Jag saknar att få uppskattning för saker jag gör och för den jag är och att få ge detsamma till er.
Jag saknar att bara vara jag liksom... om det är begripligt.


Jag hoppas på att snart nå toppen och att få stanna där och njuta av utsikten.

Be true*